Jag ligger i vårat tält som egentligen är lite väl stort för två personer och lyssnar på röran av röster och bergsprängarmusik som ljuder utifrån. Någon skrattar högt, någon sjunger med i en Björn Rosenströmlåt och ett gäng tjejer mässar "ett två tre, Fanta och rosé!" i kör. Hela campingområdet är en stor lervälling efter gårdagens regn och jag känner mig gammal som knappt orkar med tre dagars festival utan redan är trött.
Jag är inte säker på om tröttheten kommer sig ifrån det här dock, för det är en annan slags trötthet, en trötthet som går bra ihop med gråa skyar och regn. En trötthet som är större än den fysiska tröttheten.
Och enda gången jag känner mig riktigt levande är när basen bultar i kroppen och diskanten skär i öronen och när ljusen från scenen framför förblindar mig. När jag håller en främmande människas hand i min, en festivalförälskelse som tar slut samma kväll, när hans mörkblåa Fjällrävenjacka som jag är väldigt avundsjuk på stryker mot min bara arm. När kroppen känns tung och varm av ölen jag druckit tidigare. Då lever jag.
Men när musiken sedan tystnar och ljusen slocknar, när allt som hörs är mina egna andetag och klafset av gummistövlar i lera, när regnet slår mot tältduken och ljudet från alla andras festivallycka når mig, då gör sig tröttheten påmind. Då värker hjärtat igen och Marits stämma såsom hon lät igår, så vackert avskalad, ekar i mitt huvud. Forever doesn't live here anymore.
Jag är så förtvivlat trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar