Om ensamhet

Klicket när dörren går igen. Jag ligger kvar i sängen, känner doften av honom som hänger sig kvar, hela sängen doftar och jag känner mig ensammare än någonsin trots att det för en halv minut sedan låg en kropp bredvid min. Klockan är på tok för sent men jag kan inte sova, jag ligger vaken ett bra tag med hans doft i näsan och fantiserar om kärlek och närhet.

Senare samma morgon vaknar jag av att det åskar utanför min öppna balkongdörr, regnet smattrar ilsket mot rutorna och jag kryper ihop under täcket, klarvaken. Funderande. På svek som hänger sig kvar vid mig och som vägrar släppa taget, om hjärtan som aldrig kommer bli hela igen.

Jag längtar efter någon som håller om mig när åskan går och stryker mig över håret när jag är rädd, som somnar bredvid min sida om kvällarna, som är mer än bara en kvardröjande doft i sängkläderna. Någon som jag kan greppa, som jag vet var jag har och som vill veta allting om mig och som aldrig kommer tycka jag är underlig. Som kan se mig gråta utan att vilja fly.

Jag längtar så förtvivlat.