Jämt och ständigt, ständigt och jämt, vilar det en slags tyngd i mitt bröst. Jag vet inte vad den vill mig eller vad den gör där, men hur mycket jag än ler och tänker på annat så ligger den alltjämt där. Tydligast är det när jag är ensam, när det är tyst, när barrikaden jag satt upp framför tankarna släpper och allting snurrar i huvudet.
Och jag känner mig bitter igen, bittrare än jag vill vara, jag vill ta dagarna som de kommer och låta tankarna vila, njuta av livet som faktiskt är underbart. Någonstans bakom alla tankar och all förvirring, bakom tyngden i bröstet ligger lyckan och väntar. Om inte lyckan så iallafall nöjdheten, att kunna vara nöjd med det jag har. Det går inte just nu. Jag vet inte hur.
Jag vill inte älta och jag vill inte grubbla och jag vill inte vara sorgsen över saker jag ändå inte kan förändra. Jag vill bara vara. För helvete, jag vill bara vara.
Förtvivlan, frustrationen. Om kvällarna ligger jag sömnlös i min säng och vet inte var jag ska ta vägen, jag ber till Gud om lite ro och sinnesfrid, det skänker mig viss tröst att få sätta min tilltro till något annan, någonting större. Jag har tappat min tilltro till mig själv och min egen person. Samma gamla pianosymfoni snurrar på låg volym på skivspelaren, de välkända tonerna skänker mig även de viss tröst, jag börjar kunna den raspiga vinylskivan utantill vid det här laget.
Snälla låt mig bara få lite sinnesfrid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar