Idag var en sådan dag då allting kändes bra. En dag då jag kunde le mot dig utan att det kändes krystat och se på dig utan att det gjorde ont i mig. En dag då jag insåg att det nog kommer gå att komma helskinnad ur det här ändå. Jag säger inte att jag slutat sakna dig, för det har jag inte, och jag är fortfarande sorgsen över hur det gick men det gör inte fruktansvärt ont längre att nudda vid tanken på en framtid utan dig.
Jag kom hem nyss, från en kväll med flickorna, gatulamporna var släckta på min gata och istället såg jag stjärnorna. Jag stannade upp en liten stund, stod där ensam i mörkret och såg mot stjärnorna. Jag funderade över hur många de är. Sedan funderade jag över hur många människor på jorden det finns, egentligen. Och jag kom fram till att det finns ganska många. Logiskt sett så borde det där ute finnas minst en, förmodligen många tusen, människor som är rätt för mig. Det lättade upp sinnet lite.
Jag trodde att jag skulle spendera många år till, kanske rent utav hela livet, med dig, men så blev det ju inte. Det var inte nödvändigtvis naivt eller blåögt av mig, för så verkade det ju då. Men det lättar upp att veta att det måste finnas fler än du som är rätt för mig, om inte för livet så iallafall för stunden.
Åh. Väldigt, väldigt fint.
SvaraRadera