Hopp. Ett ganska vackert ord ändå. Att hoppas. Att hoppas på förändring, på förbättring. För hoppet är ju det sista som överger människan. Men ibland vill man inte hoppas. Ibland blir man bara så arg på det där jäkla hoppet, som vägrar överge en. När man går och hoppas fastän man vet att det inte kommer ske. När det någonstans långt inuti ändå gror ett litet frö av hopp, som vägrar dö, som vägrar inse att det är över nu. Över. Finito. Slut. Inse det.
Men en del av mig vill inte inse det. Den delen av mig som drömmer om återförening när jag väl lyckats somna i min tomma säng om nätterna. Som inte slänger bort en övergiven blå tandborste som står och väntar bredvid min egen. Som inte kan förstå. En annan del av mig är så fruktansvärt arg och frustrerad på den hoppfulla delen, som inte låter mig gå vidare. Som håller mig kvar, som säger att det kanske inte är försent än, om du fortsätter hoppas så kanske det sker. Slösa inte bort ditt liv på önskningar, det är vad jag vill säga till den dumma, korkade delen av mig som fortsätter hoppas.
Men den vägrar ge sig. För hoppet är ju det sista som överger människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar