En fin kväll och tre öl senare sitter jag här. Ensam än en gång. Runt omkring mig råder kaos, trots att jag försökt få någon slags ordning här, så är allting fortfarande bara kaos. Och med kaoset kommer uppgivenheten, nähä, då struntar jag väl i det då, hur jag än gör blir det ju bara värre ändå. Och med fina kvällar kommer rädslan, rädslan över att det kanske var den sista nu, nästa fina kväll tillsammans kanske är den sista, för snart sitter vi där på skilda ställen, med flera hundra mil mellan oss och jag vill bara frysa tiden, stanna lite va, ta det lugnt nu, vi behöver inte stressa iväg för snart är det ändå slut på livet som vi levt det senaste åren. En era går i graven, en ny tar vid, men jag är rädd, rädd över att inte veta hur livet kommer te sig, rädd över att de fina stunderna vi har inte kommer komma igen, för de senaste åren har trots allt varit de finaste i mitt liv. Jag vill inte att de ska ta slut riktigt än.
Jag är rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar