Om spöken och Tchaikovsky

Det bor spöken hemma hos mig. Spöken från det förflutna, som vägrar ge sig iväg. De är listigt kamoflerade, ingen annan än jag ser dem för vad de egentligen är. Spöken. Gömda i materiella ting, oväsentliga saker, men som får mig att rygga tillbaka när jag går genom dörren, skynda mig att göra de ärenden jag har att göra och sedan fly ut igen. Fly ur mitt eget hem. För jag orkar inte med spökena.

Istället flyr jag bort, till det som var mitt hem långt innan den hemsökta lägenheten, och där ligger jag på rygg i min säng i rummet med de betongråa väggarna, betongbunkern, och ser genom de skira spetsgardinerna hur molnen passerar över en klarblå himmel. Jag ligger där och stirrar ut medan Tchaikovskys pianokonsert no. 1 i Bess-moll snurrar på LP-spelaren och jag vill inte göra någonting annat, bara ligga där. Ibland reser jag mig ändå, sätter mig vid pianot en stund, men det klingar falskt och fult i jämförelse med Tchaikovsky, så jag lägger mig på rygg igen, med Piotr och mina egna spöken som enda sällskap.