För det mesta är jag ganska arg på mig själv. Arg över att jag aldrig kan göra saker när jag ska, att jag alltid måste skjuta upp allting till sista sekund, ibland senare än så, och att jag låter allting rinna mig ur händerna. Men ibland, och det är inte så jätteofta, men det händer, är jag riktigt stolt över mig själv. Över att jag gjorde det där jag skulle ha gjort, kanske inte riktigt när jag borde ha gjort det men jag lät iallafall bli att skjuta upp det ytterligare. Ibland förvånar jag mig själv med att vara så driftig och visa så mycket jävlar anamma att jag nästan börjar fundera om jag genomgått någon slags personlighetsförändring de senaste timmarna. Och då, då är jag stolt över mig själv!
Dessutom spelade jag Alfapet (eller heter det Scrabble nu för tiden?) med min mor och Maria ikväll, och jag vann så överlägset att jag nästan inte sett på maken förut. Då var jag också riktigt stolt över mig själv. För ibland måste jag få vara stolt och självgod, annars skulle ilskan ta över och då skulle jag vara en riktigt tråkig och bitter person. Och det vill jag inte. Så jag fortsätter vara stolt och självgod med jämna mellanrum. Det behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar