Melankoli

Har ni märkt hur dysterheten ibland smyger sig på en, så där utan att man egentligen märker det? Hur man helt plötsligt finner sig själv sittandes med en slags nedstämdhet som man inte var riktigt förberedd på. Utan att man var medveten om det kom melankolin och gästade, helt utan förvarning.

Nåvälan, melankolins vägar äro outgrundliga. Snart ger den väl vika för någon annan känsla, förhoppningsvis en behaglig sådan. När vi ändå talar känslor här kan jag informera om att kvällen tills det att melankolin kom spenderats i sällskap med rädslan, i efterdyningarna av Blair Witch Project verkar allt i denna tomma och tysta (och framförallt ensamma) lägenhet skrämmande. Speciellt om man är lättskrämd. Som jag. Men jag måste medge att Maria är snäppet värre.

Jag förstår inte varför jag nödvändigtvis SKA se på skräckfilm när jag uppenbarligen är allergisk mot dem. Om inte allergisk så iallafall intolerant. Att dessutom göra det då jag vet att natten kommer tillbringas ensam, utan en endaste människa i huset (eller lägenheten iallafall) är nog en ganska idiotisk idé. Jäkla självplågeri det här!