Om blandade känslor

Ena sekunden är jag upp över öronen kär och det bubblar i hela mig av lyckliga tankar och återhållet skratt. Nästa sekund saknar jag någon annan med en förtvivlan som inte går att förklara. Hjärtat liksom stannar till i bröstet på mig när jag tänker på att det aldrig kommer att bli vi två igen. Vi kommer aldrig dela livet med varandra, aldrig få uppleva den där framtiden jag drömde om ihop. Trots att det nu finns någon annan. Det är orättvist, inte mot mig, men mot Honom. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte pausa och sätta livet på vänt i väntan på att sluta sakna och sluta tänka på honom. Det är inte rättvist mot mig. Här om dagen kröp sig tanken om att jag förbrukat mitt livs stora kärlek på mig. Den där Stora Kärleken. Den hade jag, men jag förlorade den, och nu kommer det aldrig något likadant igen. Jag kommer aldrig komma över den helt. Det kommer att komma andra fina saker efter vägen men aldrig något som den. Jag kommer bli den där filmkaraktären som får ett fint liv med en trevlig man och barn och hus men aldrig, aldrig riktigt kan sluta tänka på den där Stora Kärleken. Kan det vara så? Kan livet vara så överjävligt att det faktiskt är så? Jag räknar inte längre månader, vet inte längre utan att tänka efter och räkna hur lång tid det har gått sedan han sa att han inte vill mer. Jag vet att vi idag skulle ha firat ett år och en månad ihop. 13 månader. 13 månader sedan jag träffade honom. I övermorgon är det två månader sedan jag träffade Honom. Han som finns i mitt liv nu. Han som jag faktiskt tror att jag älskar, men inte med samma intensitet och styrka som jag älskade honom. Det är så orättvist. Jag vill byta plats på känslorna, jag vill inte längre tänka på han som krossade mitt hjärta alls, jag vill inte att han ska finnas i mina tankar, dyka upp ovetandes några gånger per dag och jag vill inte uppleva den där saknaden som slår mig ibland. Så jävla orättvist.

Och jag känner mig orättvis som låter mig känna såhär samtidigt som jag somnar bredvid Honom. Men jag vill inte sätta livet på vänt. Jag vill inte missa den här chansen. Inte låta den glida mig ur händerna, rinna mellan fingrarna på mig för att jag satt och trånade efter någon som inte ville ha mig. Det vore ju orättvist mot mig.