Grått. Grått. Grått. Utanför fönstret. Inomhus. Överallt. Inte ens trädens färger lyser igenom längre. Bara grått. I huvet på mig är det också grått. Jag faller obönhörligt nedåt, ner i det gråa, ser då och då en ljuspunkt, en färgglimt. När man vaknar morgonen därpå med huvudvärk och en avslagen tand, men inte ensam. Ett litet hopp tänds men det är snart borta igen. Likaså färgerna. Bortsköljda av det gråa. När man sitter ensam kvar och stirrar i väggen, när samma låt snurrar gång på gång på gång och är det enda man håller fast vid i allt det gråa. Grått. Grått. Gråt.
Ensam kvar igen. Ensam och kvarlämnad igen. I allt det gråa.
Gråa dagar skyndar aldrig på. (och du är ju inte ensam, du har ju alltid mig! puss! / hemliga beundrare tillika partnerincrime)
SvaraRadera