Om blandade känslor

Ena sekunden är jag upp över öronen kär och det bubblar i hela mig av lyckliga tankar och återhållet skratt. Nästa sekund saknar jag någon annan med en förtvivlan som inte går att förklara. Hjärtat liksom stannar till i bröstet på mig när jag tänker på att det aldrig kommer att bli vi två igen. Vi kommer aldrig dela livet med varandra, aldrig få uppleva den där framtiden jag drömde om ihop. Trots att det nu finns någon annan. Det är orättvist, inte mot mig, men mot Honom. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte pausa och sätta livet på vänt i väntan på att sluta sakna och sluta tänka på honom. Det är inte rättvist mot mig. Här om dagen kröp sig tanken om att jag förbrukat mitt livs stora kärlek på mig. Den där Stora Kärleken. Den hade jag, men jag förlorade den, och nu kommer det aldrig något likadant igen. Jag kommer aldrig komma över den helt. Det kommer att komma andra fina saker efter vägen men aldrig något som den. Jag kommer bli den där filmkaraktären som får ett fint liv med en trevlig man och barn och hus men aldrig, aldrig riktigt kan sluta tänka på den där Stora Kärleken. Kan det vara så? Kan livet vara så överjävligt att det faktiskt är så? Jag räknar inte längre månader, vet inte längre utan att tänka efter och räkna hur lång tid det har gått sedan han sa att han inte vill mer. Jag vet att vi idag skulle ha firat ett år och en månad ihop. 13 månader. 13 månader sedan jag träffade honom. I övermorgon är det två månader sedan jag träffade Honom. Han som finns i mitt liv nu. Han som jag faktiskt tror att jag älskar, men inte med samma intensitet och styrka som jag älskade honom. Det är så orättvist. Jag vill byta plats på känslorna, jag vill inte längre tänka på han som krossade mitt hjärta alls, jag vill inte att han ska finnas i mina tankar, dyka upp ovetandes några gånger per dag och jag vill inte uppleva den där saknaden som slår mig ibland. Så jävla orättvist.

Och jag känner mig orättvis som låter mig känna såhär samtidigt som jag somnar bredvid Honom. Men jag vill inte sätta livet på vänt. Jag vill inte missa den här chansen. Inte låta den glida mig ur händerna, rinna mellan fingrarna på mig för att jag satt och trånade efter någon som inte ville ha mig. Det vore ju orättvist mot mig.

Om sju månader och saknad

Ibland är det bättre att vända sig om och gå, när viljor går isär och framtidsdrömmarna skiljer sig så markant. Men jag saknar dig så, jag vill bara höra din röst igen och känna din andedräkt mot min hals, bubblet i magen när jag får dig att le. Internskämt och snabba repliker, heldagar i sängen och din arm runt mig när vi går genom Göteborg sent om kvällarna. Så länge jag minns allt det där kommer jag inte sluta sakna dig. Så snälla, låt mig bara glömma.

Om att inte bli kvitt en tanke

Det är rörigt här. Jag hittar inte energin till att städa just nu. (Varför kan du inte bli min?) Och mitt på det röriga köksbordet står en tom ölflaska. VB. Jag har aldrig smakat den ölen, (varför kan du inte bli min?) det är inte jag som tömt flaskan. Det är han. (Varför kan du inte bli min?) Och varje gång jag ser den snurrar det till lite i magen. Tillbakablickar till en lördagsnatt. (Varför kan du inte bli min?) Dålig musik och alldeles för många cigaretter på Parken. Till sist gick jag. Så nervös så att jag ville kräkas. Så gör han mig. (Varför kan du inte bli min?) Möte i Brunnsparken. Kyssar i taxin. Hans doft, hans lockiga hår, hans ögon. (Varför kan du inte bli min?) Jag vaknade morgonen därpå och han var kvar, jag drömde inte, (varför kan du inte bli min?) han låg verkligen där bredvid och jag kokade kaffe åt honom och vi pratade en stund innan han gick. I dörren kysste han mig och när jag stängde den efter honom (varför kan du inte bli min?) kände jag för att svimma. Han. Han. Hanhanhan.

(Varför kan du inte bli min?)

Om att finna någonting

"Jag tittade på dina favoritlåtar på Spotify. Det hade kunnat förklara hela min musiksmak bara sådär", sa han. I över tre timmar bara pratade vi. Ingen pinsam tystnad över huvudtaget, den enda tystnaden mellan oss uppstod när vi pausade för toalettbesök eller för att beställa en ny runda öl i baren. Att hitta någon som är så likadan. Som delar samma intressen, som liknar en själv så mycket att det hisnar. Att hitta någon som man redan vid första gången man träffas på riktigt känner att ja, den här människan kan jag kanske dela livet med en vacker dag. Redan nu är vi så likadana på så många viktiga plan. Vi delar så många uppfattningar och åsikter och intressen. Vi är olika på många plan men det viktigaste är lika. Med dig vill jag prata många timmar till.

Det är då det gör så ont att inse att nej, han kanske inte upplevde samma sak. Han kanske inte alls hör av sig imorgon, som han sa att han skulle. Han kanske inte kände av samma band. Jag kanske inte är hans nuvarande drömflicka, såsom han faktiskt, för tillfället, är min nuvarande drömman.

Och då vill man inte tro på kärleken längre. Innan det ens har tagit slut. Jag vill inte tro, jag vill inte hoppas, jag vill inte en dag krascha hårt i marken och inse att herregud så naiv jag var. Att se med blåögd blick, allt man hade förstorat.

Men samtidigt så vill man tro. Vill så hopplöst ge sig hän och bara tro, och hoppas. Tro, hopp och kärlek. Vill att det ska vara sant.

Om att ta sig tillbaka igen

Jag behöver inte dig längre. Jag tänker inte längre på dig hela tiden och jag saknar inte längre dina sms eller inlägg på min Facebook-sida med länkar till olika saker. Och det känns himmelskt skönt. Det fanns en tid då jag verkligen, verkligen uppskattade dig och såg upp till dig, och jag skulle gått genom eld för dig. Bokstavligt talat. Jag satte din lycka framför min alla gånger. Men du valde att slänga bort allt det och valde din egen lycka framför min. Krossade mitt hjärta och förstörde min sommar, för att inte tala om hur du smög bakom min rygg och ljög för mig. Jag har uppenbarligen ingenting att sörja, för den person jag älskade finns inte på riktigt. Var ingenting förutom en låtsasfigur. En molnillusion.

På ett väldigt klyschigt vis så förtjänar jag bättre. För jag går ur det här med vetskapen om att jag alltid var en bra vän. Gör du det?

Om splittrade känslor

Om det är någonting jag har lärt mig under de senaste månaderna, så är det att det gör tusen gånger mer ont att se ett riktigt starkt vänskapsförhållande krascha än det gör när ett kärleksförhållande kraschar. I de senare är man, iallafall jag, jag kanske är avvikande och konstig, liksom alltid beredd på att det kan gå åt pipan. Det finns alltid med i bakhuvudet någonstans, för kärleksförhållanden tar slut, inte alltid, men ofta, men man kommer över det och går vidare och blir kär på nytt.

Men jag var aldrig beredd på att förlora henne. Aldrig beredd på sveket, det fanns inte ens i bakhuvudet på mig, det var så totalt oväntat och nu vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag försöker komma över det hela som man ska, sörjer det som en kraschad romans men jag vet inte hur. Jag vill så gärna vara hennes vän igen och jag tror hon vill vara min också, men jag vet inte hur. Jag vet inte hur man återhämtar sig efter något sådant här, det är så totalt nytt. Mitt hjärta har brustit förut men det har varit normalt, jag har gråtit och sörjt det ett tag men gått därifrån starkare tillslut. Det här är annorlunda. Jag vill vara arg, jag vill hata henne, men det går inte, för jag saknar henne så fruktansvärt och jag känner mig så oerhört ensam utan henne. Jag har aldrig känt mig så ensam som utan henne. Det gör så ont. Men att vara i hennes närhet, veta att hon är den som numera sover bredvid den jag brukade sova bredvid gör också så ont. Dödläge. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här.

Kanske vore det bästa för mitt brustna hjärta att hantera det hela som jag skulle hanterat en misslyckad kärlekshistoria, att bara gå vidare och inte se tillbaka. Men det är så svårt. Hon fattas mig.

Om visdomdsord

Cecilia är tamigfan en klok kvinna. För det är ju så.